Jag vet inte vad som hänt men min dator vill inte alls ladda in bilder.
Jag har försökt och försökt men det går inte.
Det är synd,
för jag har massor som jag vill visa.
Nu får det vänta tills datorn är med på noterna.
Det kanske är ett virus, undrar om det hjälper med att vänta tills den blir frisk
eller om jag måste tillkalla datordoktorn.
torsdag 29 september 2011
söndag 25 september 2011
Snygg ring
Dom är så himla duktiga på att återanvända nallen. Man blir imponerad.
805:-
Nagellacket är ett nytt från Mavala. Mauve cendré n°152. Matchar min luvjacka.
En ny liten lapp

Den var nog inte ens till mig, men den var söt.
Igår hittade jag en ny lapp. I min cykelkorg. Från Patrik...
Hur jag än tänker så känner jag ingen Patrik
och jag är aldrig i Täby.
Så den är nog inte heller till mig.
Men jag gillar den söta smileyn så den får väl ligga kvar i korgen en dag eller så.
Uteserveringen tas bort
lördag 24 september 2011
Cool brosch
Mycket folk på stan
Här är Johanna som bor i Trelleborg. Vad roligt att få träffa dig!
torsdag 22 september 2011
Matchande väska och scarf
Väska 945:- scarf 720:-.
onsdag 21 september 2011
Mamma och jag
Fast idag kom hon in till stan och bjöd mig på lunch. Och vi här i huvudstaden passade på att bjuda på ösregn.
Ser ni väskan, den är härifrån. Mamma är som jag, vi föredrar väskor i färg.
Deyanira 3.050:-.
tisdag 20 september 2011
Ibland får man se saker
Igår eftermiddag hände följande.
Efter att mina spanska hantverkare packat ihop sig och tagit planet tillbaka till Barcelona så lämnade dom kvar en JÄTTESTOR låda med verktyg. Den här lådan skall tillbaka till Spanien med långtradare. Det är billigast så. Lådan var svintung och ett par kubikmeter stor. Dom ordnade med transporten själva.
Igår ringde en kille från Best Bud, han skulle hämta lådan för vidare transport till långtradaren som skall till Spanien. Han undrade hur han skulle hitta lådan.
Inga problem, sa jag, kom till Stureplan, kör upp på Stureplan och parkera bilen utanför en butik som heter TOUS (där brukar lastbilar stå korta stunder då saker skall lastas och lossas). Jo det är förbjudet men i alla fall.
Han sa att ha snart är där och att han löser parkeringsproblemet.
Det lösta han genom att dubbelparkera utanför taxistolpen.
In till mig och hämta lådan och ut till bilen.
Jag fortsatte med mitt, som i det här fallet var att kolla några grejer tillsammans med min hantverkar-son utanför butiken. Så vi står där utanför, på Stureplan, när vi hör värsta krashen.
Vi vänder oss om och ser hur Best Bud bilen står på två hjul (vänstra), den är påkörd av en tung lastbil som fastnat i den. Tre sekunder senare lossnar Best Bud bilen och rasar ner på en Mercedez taxi som står på insidan om honom.
Efter att mina spanska hantverkare packat ihop sig och tagit planet tillbaka till Barcelona så lämnade dom kvar en JÄTTESTOR låda med verktyg. Den här lådan skall tillbaka till Spanien med långtradare. Det är billigast så. Lådan var svintung och ett par kubikmeter stor. Dom ordnade med transporten själva.
Igår ringde en kille från Best Bud, han skulle hämta lådan för vidare transport till långtradaren som skall till Spanien. Han undrade hur han skulle hitta lådan.
Inga problem, sa jag, kom till Stureplan, kör upp på Stureplan och parkera bilen utanför en butik som heter TOUS (där brukar lastbilar stå korta stunder då saker skall lastas och lossas). Jo det är förbjudet men i alla fall.
Han sa att ha snart är där och att han löser parkeringsproblemet.
Det lösta han genom att dubbelparkera utanför taxistolpen.
In till mig och hämta lådan och ut till bilen.
Jag fortsatte med mitt, som i det här fallet var att kolla några grejer tillsammans med min hantverkar-son utanför butiken. Så vi står där utanför, på Stureplan, när vi hör värsta krashen.
Vi vänder oss om och ser hur Best Bud bilen står på två hjul (vänstra), den är påkörd av en tung lastbil som fastnat i den. Tre sekunder senare lossnar Best Bud bilen och rasar ner på en Mercedez taxi som står på insidan om honom.
Totalstopp i trafiken, polisen är där på två minuter, Best Bud killen är upprörd, Lettiska långtradarchauffören är svinförbannad och värst av allt är alla taxichaufförerna som nu verkligen har något att snacka om. Det är en rätt rörig taxistolpe i vanliga fall och nu värre än någonsin.
Det var riktigt spännande i några timmar, att följa turerna runt det hela.
Min nya gröna väska
Två lagom korta handtag och en lång axelrem. Fyrkantig men trots det lite säckig.
Snygg va!
Koftan är inköpt på COS. Nödvändigt att ha om man har en grön väska.
JLo spelar in sin video "Papi"
Ganska mycket TOUS smycken syns på inspelningen. Och inte bara det, det skymtar en butik också...
Backstage modevisning på Dansmuseet
Efter fjolårets lyckade modevisning så beslöt vi oss för att delta i år igen. Det var ju så roligt och vi fick bra respons av besökarna.
Höstmodevisningen på Dansmuseet arrangeras av Alexandra Charles och Birgitta Stubbing. Båda är kvinnor med många järn i elden och ett stort kontaktnät. För mig är det bra att synas i sammanhangen...
Som vanligt höll kändisfrisören Roger Morgan i hårstylingen. Då vet vi att det blir höga frisyrer och att det går åt många flaskor hårspray.
Vi har sprungit runt hela visningsrummet och laggt små trevliga kort på varje stol. En liten extra presentation av oss.
Alexandra går runt och hälsar på oss alla. Der ni Gabys nalle som hon har runt halsen.
Nu ser ni den va. Det är en stor diamantnalle som hon fått i födelsedagspresent av sin fru.
Här är det makeup från Face Stockholm
Gaby kollar att hennes kläder sitter bra på modellerna. Här vill hon ha mycket pärlor runt halsen.
Vi gör som hon säger. Mycket pärlor.
Så här fint blev det.

Här har vi ett halsband i onyc med en stor blommaa i silver och skinn.

Ulla och jag väljerr bland smyckena vi har med oss. Vi vill gärna prioritera de na höstkollektiionerna i 50-tals anda.
Här har vi Birgitta Stubbing, en av arrangörerna. Hon går modell iförd våra örhängen för 805:-
Ja, å så kläder också, från Kriss, tror jag.

Sportig outfit med Dance-nallen.
Sista förbättringen av läppstiftet. Måste matcha kavajen.
Eoger och hans assistent kollar in alla modellerna. Mellan varven var dom där och petade i håren och sprayade med sin hårspray.
Höstmodevisningen på Dansmuseet arrangeras av Alexandra Charles och Birgitta Stubbing. Båda är kvinnor med många järn i elden och ett stort kontaktnät. För mig är det bra att synas i sammanhangen...
Här har vi ett halsband i onyc med en stor blommaa i silver och skinn.
Ulla och jag väljerr bland smyckena vi har med oss. Vi vill gärna prioritera de na höstkollektiionerna i 50-tals anda.
Ja, å så kläder också, från Kriss, tror jag.
Sportig outfit med Dance-nallen.
Elva företag visade kläder och varje företag hade åtta entreer. Det betyder 88 på och avklädningar. I ett vrålvarmt rum. Ser ni, dom bakom ser helt slut ut samtidigt som modellerna i pälsw orkar le.
söndag 18 september 2011
Rosa nallering
lördag 17 september 2011
En till väska
Vi har en snurra för nyckelringar
Fin va!
Den går att snurra på och så hittar man lika många nyckelringar på andra sidan.
Om vi säljer fler nyckelringar...
Japp!
Punkiga säkerhetsnålar
På min tid, stenåldern, var punkens attribut en säkerhetsnål. Jag minns att jag själv hade ett halsband med en säkerhetsnål, för att allt punkigt var supermode under Sex pistols-tiden. Och allt som var mode när jag var ung kommer visst tillbaka förr eller senare. Nu är det säkerhetsnålen.
Fast vad sjutton, TOUS är ju inte riktigt Punk, även om Vivianne Westwood älskar våra smycken. Så vi har satt på den söta Hug-nallen (hug betyder kram på engelska) på alla säkerhetsnålar.
Å men herremingud vad sött.
det långa halsbandet kostar 2.050:-, örhängen 950:-, ringen 720:- och armbandet med kedja 1.450:-.
Dance-nallen i ny färg
Å jag säger på en gång. Den är toppenfin i alla storlekar.
fredag 16 september 2011
Många congacs färgade väskor i vinter
Den här vinterns väskor är i mångt och mycket i beigt/cognacsfärgat skinn, samt rött - åt det tomatröda och svart. Det är basen men det finns varianter.
Jag vill idag visa en riktigt fin väska. Den är stor nog för en laptop, två stora ytterfack som är "gömda" under Lisetts arm, blixtlås över hela öppningen och foder i grönt. Detaljer i borstad vitmetall. Fint präglat mönster i skinnet.
3.900:-
Eftersom jag inte bloggat så mycket på senare tid så vill jag bara berätta att i morgon kommer en kavalkad av nyheter. Jag hittar både min favoritväska och nya smycken bland morgondagens bilder.
Vi ses då.
Nu ser det ut såhär
Här är min hjälte
onsdag 14 september 2011
TOUS Malaga
Inne i butiken finns det fyra våninjgar. Varje våning är ungefär lika stor som hela vår butik.
lördag 10 september 2011
Tankar om ADHD
Fran en dator med europeiskt tangentbord:
Vi skriver en bok, jag och min son. Eller vi skriver och pratar om jobbiga saker som har hant i hans unga ar. Det ar saker som man behover prata om men som man sallan tar sig tid till. Vissa dagar ar vi helt utmattade pa kvallen av allt vi talat om. Utmattade fast ocksa glada over att vi gor det har.
Jag ar sa himla stolt over min son. Jag vet att alla foraldrar ar stolta over sina barn. Men jag ar nog sarskillt stolt over vad han presterar och hur han faktiskt ar.
Jag har fatt lov av honom att publicera det har stycket om hans tankar om ADHD.
Far jag presentera Jeff:

ADHD är i allmänhetens ögon idag ett ganska vedertaget begrepp. Ett begrepp som används för att klumpa ihop och fokusera beteende som avviker från normen. För svennebanan så är ADHD ett samlingsnamn för alla bokstavskombinationer i allmänhet men väldigt ofta DAMP i synnerhet. De känner helt enkelt inte till skillnaden mellan olika diagnoser och är ofta väldigt snabba på att tilldöma många egenskaper som absolut inte behöver vara där. Om en person har ett medelhavstemperament, det vill säga en energisk karisma, så facketeras de direkt till blodgruppen ADHD. För att då använda DAMP som ett exempel så är det idag nästan mer sannolikt att höra ordet användas som ett verb än ett adjektiv. Det tycker jag säger väldigt mycket om bilden av dagens bokstavsbarn.
Ponera då att en grabb på tretton bast åker på en diagnos och löpelden sprider sig runt skolan. Då är det inte svårt att tänka sig att den här grabben kommer att ha en ganska motsträvig tid under sin skolgång och säkerligen få kämpa ganska hårt för att motbevisa dagens fördomar. Man får börja i motvind och det tycker jag är tungt.
Till viss del förstår jag att det är vi med diagnoser som gett upphov till en del av fördomarna eftersom vi faktiskt kan vara ganska färggranna typer, men främst så tror jag det beror på att det är en relativt ny ”sjukdom” och den allmänna okunskapen är snabb att dra förhastade slutsatser.
Jag måste erkänna att jag själv är väldigt snabb på att ta avstånd från allt vad ADHD heter om någon konfronterar mig gällande diagnosen. På många sätt vill jag inte förknippas med ADHD. Jag vill inte ha ADHD. Inte på grund av hur ADHD yttrar sig hos mig utan för att jag är rädd att folk ska dra paralleller mellan mig och det vedertagna begreppet ADHD. Jag blir fullständigt avväpnad och oförmögen att vara mig själv när någon redan har kategoriserat mig. Samtidigt förstår jag att ofrivillig kategorisering sker dagligen med alla personer man möter. Någonstans bildar man sig en uppfattning beroende på hur en person klär sig, låter eller beter sig men detta är alla faktorer som varje individ råder över och har kan korrigera så länge medvetenheten finns där. Jag kan inte korrigera min ADHD. Jag kan inte slänga ADHDn på vinden när den inte är trendriktig längre eller när någon poängterat att den inte klär mig. Jag har alltid ADHD och den kostymen klär ingen i, oavsett om man är nyduschad eller inte.
En person som är medveten om min diagnos kan jag mycket lätt känna obehag och stark osäkerhet inför. Detta av rädslan för att inte bli tagen på allvar. Av rädslan att jag har så mycket att bevisa och så mycket uppförsbacke att klättra innan denna person accepterar mig som sin jämlike. Det bygger säkerligen mycket på min brist på självsäkerhet men även empirisk erfarenhet av hur jag tidigare blivit bemött i samma situationer. Jag önskar att jag kunde småprata på en arbetsplats och inflika att ”Jag har ADHD”, om det inte var för malplacerat, och bara få det rationella svaret ”Men det skiter väl vi i?”.
Vi skriver en bok, jag och min son. Eller vi skriver och pratar om jobbiga saker som har hant i hans unga ar. Det ar saker som man behover prata om men som man sallan tar sig tid till. Vissa dagar ar vi helt utmattade pa kvallen av allt vi talat om. Utmattade fast ocksa glada over att vi gor det har.
Jag ar sa himla stolt over min son. Jag vet att alla foraldrar ar stolta over sina barn. Men jag ar nog sarskillt stolt over vad han presterar och hur han faktiskt ar.
Jag har fatt lov av honom att publicera det har stycket om hans tankar om ADHD.
Far jag presentera Jeff:
ADHD är i allmänhetens ögon idag ett ganska vedertaget begrepp. Ett begrepp som används för att klumpa ihop och fokusera beteende som avviker från normen. För svennebanan så är ADHD ett samlingsnamn för alla bokstavskombinationer i allmänhet men väldigt ofta DAMP i synnerhet. De känner helt enkelt inte till skillnaden mellan olika diagnoser och är ofta väldigt snabba på att tilldöma många egenskaper som absolut inte behöver vara där. Om en person har ett medelhavstemperament, det vill säga en energisk karisma, så facketeras de direkt till blodgruppen ADHD. För att då använda DAMP som ett exempel så är det idag nästan mer sannolikt att höra ordet användas som ett verb än ett adjektiv. Det tycker jag säger väldigt mycket om bilden av dagens bokstavsbarn.
Ponera då att en grabb på tretton bast åker på en diagnos och löpelden sprider sig runt skolan. Då är det inte svårt att tänka sig att den här grabben kommer att ha en ganska motsträvig tid under sin skolgång och säkerligen få kämpa ganska hårt för att motbevisa dagens fördomar. Man får börja i motvind och det tycker jag är tungt.
Till viss del förstår jag att det är vi med diagnoser som gett upphov till en del av fördomarna eftersom vi faktiskt kan vara ganska färggranna typer, men främst så tror jag det beror på att det är en relativt ny ”sjukdom” och den allmänna okunskapen är snabb att dra förhastade slutsatser.
Jag måste erkänna att jag själv är väldigt snabb på att ta avstånd från allt vad ADHD heter om någon konfronterar mig gällande diagnosen. På många sätt vill jag inte förknippas med ADHD. Jag vill inte ha ADHD. Inte på grund av hur ADHD yttrar sig hos mig utan för att jag är rädd att folk ska dra paralleller mellan mig och det vedertagna begreppet ADHD. Jag blir fullständigt avväpnad och oförmögen att vara mig själv när någon redan har kategoriserat mig. Samtidigt förstår jag att ofrivillig kategorisering sker dagligen med alla personer man möter. Någonstans bildar man sig en uppfattning beroende på hur en person klär sig, låter eller beter sig men detta är alla faktorer som varje individ råder över och har kan korrigera så länge medvetenheten finns där. Jag kan inte korrigera min ADHD. Jag kan inte slänga ADHDn på vinden när den inte är trendriktig längre eller när någon poängterat att den inte klär mig. Jag har alltid ADHD och den kostymen klär ingen i, oavsett om man är nyduschad eller inte.
En person som är medveten om min diagnos kan jag mycket lätt känna obehag och stark osäkerhet inför. Detta av rädslan för att inte bli tagen på allvar. Av rädslan att jag har så mycket att bevisa och så mycket uppförsbacke att klättra innan denna person accepterar mig som sin jämlike. Det bygger säkerligen mycket på min brist på självsäkerhet men även empirisk erfarenhet av hur jag tidigare blivit bemött i samma situationer. Jag önskar att jag kunde småprata på en arbetsplats och inflika att ”Jag har ADHD”, om det inte var för malplacerat, och bara få det rationella svaret ”Men det skiter väl vi i?”.
fredag 9 september 2011
tisdag 6 september 2011
Höstens skyltning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)