Tankar om ADHD

Fran en dator med europeiskt tangentbord:
Vi skriver en bok, jag och min son. Eller vi skriver och pratar om jobbiga saker som har hant i hans unga ar. Det ar saker som man behover prata om men som man sallan tar sig tid till. Vissa dagar ar vi helt utmattade pa kvallen av allt vi talat om. Utmattade fast ocksa glada over att vi gor det har.
Jag ar sa himla stolt over min son. Jag vet att alla foraldrar ar stolta over sina barn. Men jag ar nog sarskillt stolt over vad han presterar och hur han faktiskt ar.
Jag har fatt lov av honom att publicera det har stycket om hans tankar om ADHD.
Far jag presentera Jeff:



ADHD är i allmänhetens ögon idag ett ganska vedertaget begrepp. Ett begrepp som används för att klumpa ihop och fokusera beteende som avviker från normen. För svennebanan så är ADHD ett samlingsnamn för alla bokstavskombinationer i allmänhet men väldigt ofta DAMP i synnerhet. De känner helt enkelt inte till skillnaden mellan olika diagnoser och är ofta väldigt snabba på att tilldöma många egenskaper som absolut inte behöver vara där. Om en person har ett medelhavstemperament, det vill säga en energisk karisma, så facketeras de direkt till blodgruppen ADHD. För att då använda DAMP som ett exempel så är det idag nästan mer sannolikt att höra ordet användas som ett verb än ett adjektiv. Det tycker jag säger väldigt mycket om bilden av dagens bokstavsbarn.
Ponera då att en grabb på tretton bast åker på en diagnos och löpelden sprider sig runt skolan. Då är det inte svårt att tänka sig att den här grabben kommer att ha en ganska motsträvig tid under sin skolgång och säkerligen få kämpa ganska hårt för att motbevisa dagens fördomar. Man får börja i motvind och det tycker jag är tungt.

Till viss del förstår jag att det är vi med diagnoser som gett upphov till en del av fördomarna eftersom vi faktiskt kan vara ganska färggranna typer, men främst så tror jag det beror på att det är en relativt ny ”sjukdom” och den allmänna okunskapen är snabb att dra förhastade slutsatser.

Jag måste erkänna att jag själv är väldigt snabb på att ta avstånd från allt vad ADHD heter om någon konfronterar mig gällande diagnosen. På många sätt vill jag inte förknippas med ADHD. Jag vill inte ha ADHD. Inte på grund av hur ADHD yttrar sig hos mig utan för att jag är rädd att folk ska dra paralleller mellan mig och det vedertagna begreppet ADHD. Jag blir fullständigt avväpnad och oförmögen att vara mig själv när någon redan har kategoriserat mig. Samtidigt förstår jag att ofrivillig kategorisering sker dagligen med alla personer man möter. Någonstans bildar man sig en uppfattning beroende på hur en person klär sig, låter eller beter sig men detta är alla faktorer som varje individ råder över och har kan korrigera så länge medvetenheten finns där. Jag kan inte korrigera min ADHD. Jag kan inte slänga ADHDn på vinden när den inte är trendriktig längre eller när någon poängterat att den inte klär mig. Jag har alltid ADHD och den kostymen klär ingen i, oavsett om man är nyduschad eller inte.

En person som är medveten om min diagnos kan jag mycket lätt känna obehag och stark osäkerhet inför. Detta av rädslan för att inte bli tagen på allvar. Av rädslan att jag har så mycket att bevisa och så mycket uppförsbacke att klättra innan denna person accepterar mig som sin jämlike. Det bygger säkerligen mycket på min brist på självsäkerhet men även empirisk erfarenhet av hur jag tidigare blivit bemött i samma situationer. Jag önskar att jag kunde småprata på en arbetsplats och inflika att ”Jag har ADHD”, om det inte var för malplacerat, och bara få det rationella svaret ”Men det skiter väl vi i?”.